23 NOV Crossing Border Festival, Den Haag 22 NOV Trivoli, Utrecht 21 NOV AB Club Brussels, BE (w/ Vic Chestnut) 20 NOV Splendide, Lille (Andrew Bird, Vic Chestnut, Loney, Dear) 18 NOV Le Romandie, Lausanne (Supporting Andrew Bird) 17 NOV Le Transbordeur, Lyon (Rhesus, Andrew Bird, Loney, Dear, Syd Matters) 16 NOV La Podriere, Belfort (Supporting Andrew Bird) 14 NOV Rote Fabrik, Zurich (Supporting Andrew Bird) 13 NOV La Laterie (Les Inrock), Strabourg (Andrew Bird, Beirut, Loney, Dear) 12 NOV Olympia (Les Inrocks), Paris (Devendra Banhart, Andrew Bird, Beirut, Remi Nicole, Loney, Dear) 11 NOV L'Antipode, Rennes (Supporting Andrew Bird) 9 NOV Koko, London (Supporting Andrew Bird) 8 NOV Academy 3, Manchester (Supporting Andrew Bird) 6 NOV Glee Club, Birmingham (Supporting Andrew Bird) 5 NOV The Arches, Glasgow (Supporting Andrew Bird)
19 OCT Iceland Airways Festival, Reykjavik 18 OCT Engine Shed, Lincoln (supporting Athlete) 17 OCT UEA, Norwich (supporting Athlete) 16 OCT Kings College, London (supporting Maps) 15 OCT Liverpool Academy, Liverpool (supporting Athlete) 14 OCT Manchester Academy, Manchester (supporting Athlete) 11 OCT Shepherds Bush, London (supporting Athlete) 10 OCT Guildhall, Southampton (supporting Athlete) 8 OCT Bristol Academy, Bristol (supporting Athlete) 7 OCT Newcastle Academy, Newcastle (supporting Athlete) 6 OCT Barrowlands, Glasgow (supporting Athlete) 4 OCT Birmingham Academy (supporting Athlete)
1 SEP ELECTRIC PICNIC, Dublin, IRL 19 AUG Lowlands Festival, NL
18 AUG Pukkelpop Festival, BE 14 AUG Stockholms kulturfestival. 10 AUG Magasinet Kumla. Tack alla, det var grymt! 5 AUG VENLO FESTIVAL, NL 4 AUG HALDERN FESTIVAL, D 2 AUG SUDOESTE FESTIVAL, Portugal 21 JUL G! FESTIVAL, Faroe Islands. Bergtakandi loney, dear 21-07 21:15 Tey, sum kendu Loney, dear, vistu, at öll hini fóru at blíva bergtikin og gandað av svenska loney, dear. Tack for at vi matte komma og spilla på færöerna, vi er veldig stolt over det! Konsertin við svenska undirgrunds poppbólkinum Loney, Dear á spæliplássinum í kvöld var ómetaliga góð. Tað vóru eisini nógv fólk savnað á Spæliplássinum í góðari tíð til konsertina. Tað vóru óivað fleiri við mær, ið høvdu glett seg til júst hesa framførsluna. Sangarin Emil Svanangen segði okkum, við eitt sindur av speisemi, at 'the airline dropped my guitar', og tískil var hann eitt sindur nervösur. Hetta kendist tó ikki á framførsluni, ið var fullgjörd við ljóðförum, klappum og rópum. Hæddarpunktið var feita lagið I Am John. Tónleikurin hjá Loney, Dear byrjaði spakuliga, og bygdi síðani upp til eina intensa samanspæling ímillum tónleikararnir. Hetta var sum ein leykur við óteljandi lögum av ljóðum, ljóðförum og vokalum.
20 JUL SLOTTSFJELL FESTIVAL, Kristiansand, NO
UK Tour: 15 JUL INDIAN SUMMER FESTIVAL, Glasgow, UK 14 JUL LATITUDE FESTIVAL, Henham Park, Southwold, Suffolk, East, UK 13 JUL CONCORDE 2, Brighton, UK (w/Joan as Policewoman) Worst gig of 2007. 12 JUL THE BORDERLINE, London (9 PM show), UK Two really nice shows. This is Ola. Please note Samuel Starkey's shadow, singing! (photo the one and only David Laurie)
12 JUL THE FLY, London (10.15 show), UK This is oskar schönning.
11 JUL SHEPHERD'S BUSH EMPIRE, London, UK (w/Joan as Policewoman and Andrew Bird) 10 JUL KOKO, London, UK (w/Athlete + Maps) 9 JUL ICA, London, UK. Free ipods anyone?
7 JUL ROSKILDE FESTIVAL, Roskilde, DK 5 JUL TRÆNAFESTIVALEN, Træna, NO 1 JUL BELFORT, Les Eurockéennes de Belfort
29 JUN ACCELERATOR FESTIVAL, Stockholm, SWE
US Tour: 10 JUN UNION HALL, Brooklyn, New York 9 JUN WASHINGTON, DC, Black Cat (w/The Sea & Cake) 8 JUN PHILADELPHIA, PA, Theater of Living Arts (w/The Sea & Cake) 7 JUN NEW YORK, NY, Webster Hall (w/The Sea & Cake)
6 JUN BROOKLYN
5 JUN BOSTON, MA, Paradise (w/The Sea & Cake) 4 JUN MONTREAL. PQ, Club L'Ambi 3 JUN TORONTO, ON, Lee's Palace Upon seeing Loney, Dear at Lee's Palace last night, one thing became really apparent to me…people MUST get to know this act. The show was one of the best shows (if not THE best) that I have attended in the last couple of years. I know that I lack some credibility considering the fact that I just made a very similar comment about the Peter Bjorn and John show from a few weeks ago. But Emil Svanängen, knows how to please a crowd, and his already stellar music becomes even more of a delight onstage. The show opened with a local band known as The Guest Bedroom. Vocallist Sandi has a little bit of a Sleater-Kinney or Yeah Yeah Yeahs thing going on but it really is the instrumentation that I found most enjoyable. They have a slight art-house post-punk sound to them and what really threw me for a loop was the inclusion of saxophone. It shouldn't work but in a strange way, it did. For a relatively small crowd, the band really gave it their all, and I think for the most part, they won them over. Sadly, the crowd grew only moderately for Loney, Dear. On the one hand it was good, because I was given more room to enjoy the show. On the other hand, it saddens me that the rest of the Toronto population had to miss this. They played just about every song from the Sub/Pop release "Loney, Noir" and Emil made good use of stage banter and crowd singalongs in order to keep us thoroughly entertained. The celebration of life that seemed to be displayed during the performances of "I Am John," "The City, The Airport" and "Carrying A Stone" was supremely addictive. What a voice! And Emil is funny. Very funny. So funny in fact that it actually got to the point where just knowing he was going to say something had the audience chuckling. This had all of the ingredients of what makes a perfect show, and the way that the audience begged for a second encore was proof of this fact. from: "It's not the band I hate, it's their fans"
2 JUN CLEVELAND, OH, Grog Shop 1 JUN CHICAGO, IL, Lakeshore Theater
One great part about working from home is it affords me the opportunity to listen to all kinds new music. I used to listen to most of my music while driving, but since moving to Chicago I rarely use my car (matter of fact I've driven less than a thousand miles in the last 9 months… I know this because the sticker from the oil change place says so). I discovered Loney, Dear on a sampler CD I received with my purchase of the Elliott Smith disc New Moon. Most sampler discs are discarded without a listen but since I've been working on my computer from home for hours on end I find time to listen to just about everything I come across, and the Loney, Dear song 'I am John' blew me away.
I picked up the Loney, Dear album Loney, Noir [2005] from Subpop shortly thereafter and loved it from start-to-finish. Loney, Dear hails from Jonkoping, Sweden and if I had to draw a comparison it would perhaps be Belle & Sebastian or The Magnetic Fields - a combination of pop, indie and folk influences constructed around the stunning voice of Emil Svanängen.
Emil Svanängen and Loney, Dear came to the Lakeshore Theater on Friday night, where local Chicago band Magical, Beautiful opened. Magical, Beautiful's performance had it's moments… one such moment being the number where Tyson Thurston performed while a young woman tap danced the percussion part in a sailor's outfit (not to mention on a platform with the title 'Miss Rene' on it). If nothing else it was entertaining.
The Loney, Dear performance was fantastic. They opened with a few new numbers that have yet to be released - one of which Emil introduced by stating the 'price of ticket was worth it for just this one song' and I must say I agreed wholeheartedly. After the few new numbers they played much of the material from Loney, Noir and I was pleasantly surprised how great they sounded live. The album contains a number of overdubs, harmonies and falsetto vocals that would seem difficult to produce live on stage but they pulled it off without a hitch.
30 MAY LOS ANGELES, CA, Troubadour (w/Great Northern) Apparently, I missed out on a great show a few weeks ago at The Troubador! What a bummer that I, or the collective we, missed out on Loney, Dear! My friend Michael who introduced me to Loney, Dear, otherwise known as Emil Svanängen, gave me the album "Loney, Noir" and now a love affair has sparked. This album is pretty fantastic, and I can only imagine how great the show was. Michael attended and said it was amazing. Not to mention the fact that after the show Emil Svanängen came out to hang with the audience and chill. Now, that's class. I love it when musicians do that. I know it's not always easy to do, but when they can it's such a treat. Thank God my friend Michael isn't the rub-it-in kind of guy, but if he was, after hearing this album I'd have to allow it because I did miss out. I missed out big time. I can't remember now why my girlfriend and I couldn't make it -- now we're on pins and needles until Loney, Dear comes back to LA! If you are wondering what Loney, Dear sounds like, which I would imagine you would at this point -- Loney, Dear sounds like the love child of Sigur Rós and Nick Drake with a dash of The Postal Service. A multi-instrumentalist and recording phenom, Emil Svanängen records at home in Sweden -- sometimes in his Stockholm studio apartment or in the basement of his parents' house -- creating soulful indie folk-rock, adding layer upon layer of instrumentation and vocals. "I Am John" is one of my favorites from "Loney, Noir" (on Sub Pop Records). The lyrics are very heartfelt and poignant, about a mistake he's trying to make right. This is the perfect every-type-of-weather album. You could be at the beach sunning, or at home watching the rain or snow; either way the journey this album takes you on is full of wonder and hope, strung along on pearls of quiet melancholy. "Sinister In A State of Hope" is another really good song that I can't stop listening to, followed by "Saturday Waltz." Give those songs a whirl. I think you'll be very happy that you did!
29 MAY SAN FRANCISCO, CA, Independent (w/Great Northern)
27 MAY PORTLAND, OR, Holocene (w/Great Northern) 26 MAY SEATTLE, WA, Sasquatch
25 MAY travelling to Seattle 24 MAY ICA London headlining with Maia Hirasawa and Shout out louds 23 MAY LEEDS 22 MAY NOTTINGHAM 21 MAY BIRMINGHAM 20 MAY NEWCASTLE 19 MAY 18 MAY BRISTOL, The cube. 17 MAY BRIGHTON 16 MAY Halderen Press conference. 15 MAY Radio France 3 recording sessions. O Schönning might still have a copy of it.
13 MAY, GRONINGEN, NETHERLANDS
12 MAY, UTRECHT. beautiful city. 11 MAY, NIJMEGEN 10 MAY, BRUSSELS, LES NUITS. so nice! 9 MAY, AMSTERDAM VPRO radio 8 MAY, AMSTERDAM 6 MAY COPENHAGEN, DEN 5 MAY MALMO, SWE 4 MAY JONKOPING 29 APR OSLO, BELLEVILLE, NO 28 APR PUSTERVIK, GBG, SWE 27 APR BERGEN, NO 26 APR NALEN, STOCKHOLM.
I studion är Loney, Dear oftast Emil Svanängens soloprojekt, på scen kan det svälla ut till en stor poporkester. På Nalen, dit han kommer efter spelningar i USA och Storbritannien, har han med sig Malin Ståhlberg, Ola Hultgren, Samuel Starck och David Lindvall. Det är precis lagom många musiker för att Svanängens sköra sånger ska få bärkraft. Mot slutet kommer saxofonisten Tomas Backman och färgar The city, the airport med spräckig barytonsax. Även det ett exempel på en förmåga att ekonomisera med resurserna. Det är en kväll med mycket ordlös sång. Det kan tyckas märkligt, men precis som med mycket annat på den eklektiska indiescenen, där Loney, Dear onekligen hör hemma, blir det till en modern accessoar bland andra. Den hypnotiskt fängslande Ignorant boy, beautiful girl, som till största delen bygger på en ordlös melodislinga över en kyrkligt klingande ackordgång, är det bästa exemplet på att nanana-sång fungerar våren 2007. Hade jag fått bestämma kunde den gärna fått fortsätta en mindre evighet. Det ligger nära till hands att jämföra med Radiohead, betydligt mer korrekt än den ofta använda Brian Wilson-referensen, men Loney, Dear håller sig utanför det mörka och ångestladdade som präglar de dystra britterna. /Dan Backman SVD
25 APR LONDON, Water Rats.
24 APR MANCHESTER 23 APR SHORT MEMORY.. 22 APR Whelans Dublin. 21 APR a day in paris. 20 APR BOURGES, FRANCE 19 APR LONDON camden crawl
US TOUR: 14 APR MINNEAPOLIS, MN First Avenue (w/ LOW) 13 APR CHICAGO, IL Metro (w/ LOW) 12 APR DETROIT, MI Magic Stick (w/ LOW) 11 APR CLEVELAND, OH Grog Shop (w/ LOW) 10 APR WASHINGTON, DC 9:30 Club (w/ LOW) 9 APR PHILADELPHIA, PA First Unitarian (w/ LOW) 8 APR STATE COLLEGE, PA Chronic Town *HEADLINE SHOW 7 APR SOMERVILLE, MA Somerville Theater (w/ LOW) 6 APR NEW YORK, NY Webster Hall (w/ LOW) 5 APR CANCELLED! 2 APR TALLAHASSEE, FL The Moon (w/ OF MONTREAL) 1 APR JACKSONVILLE, FL Freebird live (w/ OF MONTREAL) 31 MAR ORLANDO, FL The club at firestone (w/ OF MONTREAL) 30 MAR MIAMI, FL Studio A (w/ OF MONTREAL) 29 MAR GAINESVILLE, FL Abbey Road (w/ OF MONTREAL) 27 MAR BIRMINGHAM, AL Bottletree (w/Battles) 26 MAR birthday party in athens. 25 MAR ATLANTA, GA Drunken Unicorn (w/Battles) 24 MAR ATHENS, GA Wuxtry Records, Instore Performance 23 MAR COLUMBIA, SC Banana Joes (w/ OF MONTREAL) 22 MAR ASHEVILLE, NC Greay Eagle Tavern (w/ OF MONTREAL) 21 MAR NASHVILLE, TN Mercy Lounge (w/ OF MONTREAL) 20 MAR NEWPORT, KY Southgate House (w/ OF MONTREAL) 19 MAR CLEVELAND, OH Beachland Ballroom (w/ OF MONTREAL) 18 MAR CHICAGO, IL Schubas Tavern *HEADLINE SHOW. 17 MAR MILWAUKEE, WI Pabst Theathe (w/ OF MONTREAL)
Loney, Dear at The Pabst Theater I had the pleasure of seeing Sweden’s Loney, Dear for the first time last night. There are so many things that I want to mention that I felt the need to break the review into mulitple entries. Loney, Dear was the evening’s opener (Of Montreal headlined), but it would be doing the band a great injustice to not give their performance its own review. It really was that good. I enjoyed their debut Sub Pop effort Loney, Dear. Loney, Noir., but never felt the need to gush about it until I saw them last night. I listened to the album the entire drive home and have to admit, I really overlooked how good it truly is.
It’s hard to pinpoint what sucked me in and won me over last evening. Maybe it was the initial awe of the Baroque interior of Milwaukee’s Pabst Theater? Talk about a magnificent venue to see a show! I’ll talk a little bit more about that tomorrow though. Maybe it was how pleasing the harmonies were to my ears? Perhaps it was the saucey boots the gal with the wonderful voice was wearing? I’m not quite sure. Everything about the period of time they were onstage was perfect. I’m not sure that the teeny boppers who were there to see Of Montreal appreciated Loney, Dear as much as Eric, Terry and I did…I guess it doesn’t matter. There was no doubt that the band blew Of Montreal off the stage. Absolutely none. It’s not very often that the opening act thoroughly wins me over and makes me wish their set was longer than the headliner. I guess I’ll just have to wait until the band passes through on their headlining tour.
If you’d like to learn more about the band, check out the interview I did with Emil a few months ago.
Here’s what others are saying about Loney, Dear: “The best indie/folk band nobody’s heard of (yet)” - James Jam NME “Loney Dear should be 2007’s Jose Gonzalez” - Clash magazine “Arcade Fire school of song-writing..completely thrilling” - Sunday Times “dizzyingly brilliant pop” - Drownedinsound “Rather lovely” - Telegraph “Sort of really fantastic” Pitchfork
- Kip Gasparick
16 MAR MINNEAPOLIS, MN First Avenue (w/ OF MONTREAL) 15 MAR AUSTIN, TX. SXSW 14 MAR AUSTIN, TX EMO's Lounge Sub Pop Showcase 10.30 PM 12 MAR BROOKLYN, NY Union Hall (Headline show) 11 MAR BOSTON, MA Avalon Ballroom (w/ OF MONTREAL) 10 MAR NEW YORK, NY Irving Plaza (w/ OF MONTREAL)
28th February. Debut in Paris. Fleche D'or.
8th Feb. London 9th-10th Feb ByLarm Trondheim, Norway.
Et svensk funn! Publikum : ca 400 Det sier litt om et band når de i løpet av en halvtime en fredag kveld i Verkstedhallen spiller for de fleste ukjent materiale og klarer å få publikum til å være helt stille i de rolige partiene. Loney, Dears nye plate "Loney, Noir" ble denne uka sluppet av SubPop og svenskene har vært utsatt for en liten hype som viser seg å være helt begrunnet. Fempersonsbandet er først og fremst Emil Svanängen fra Jönköping, omgitt av en herlig samspilt kvartett som bærer flere av tegnene på hvor noe av den mest spennende rocken beveger seg akkurat nå. Før de første er de tangentsterke, men låter likevel på sitt mest intense som et mektig rockband. Dessuten spiller de sterkt på stemmer. Emil tøyer sin for alt hva den er verdt, fra primalskrik via falsett til nynning, og i lekkert samspill med tre av de andre røstene i bandet. Loney, Dear må tåle å bli sammenlignet med Arcade Fire, og om de har noen svakhet så er det at de tidvis minner svært sterkt om kanadierne. Heldigvis har de både sangene og spenn nok til å bære det og vel så det. "Saturday Waits" og "Never Gonna Let Yopu Down" er strålende dynamiske sanger, melodisk løft. Hærfører Svanängen har dessuten en særegen sans for nynning, som bidrar til å gjøre Loney, Dear til en av de beste nye bandene jeg har hørt på lenge.
12th January 2007. EUROSONIC, GRONINGEN 13/1 London Notting Hill Arts Club (drownedinsound.com) 14/1 London THE SOCIAL Supporting: "The Boy Least Likely To" bandpool: Oskar/Oscar/Erika/Malin/Emil/Samuel/Ola Mon 15 Norwich, Arts Centre Tue 16 Brighton, Komedia Wed 17 Bristol, Academy 2 Thu 18 Nottingham, Rescue Rooms Fri 19 Glasgow, Oran Mor Sat 20 Aberdeen, Moshulu Sun 21 Newcastle, Academy 2 Mon 22 Manchester, Academy 3 Tue 23 Birmingham, Barfly Wed 24 Portsmouth, Wedgewood Rooms Thu 25 London, Scala Fri 26 The Enterprise, Camden
NOV 6 London, UK. The Enterprise, Camden. reallyrather.blogspot: "Slightly bizarrely, the NME has a specifically designated New Music Editor, with a silly name and an even sillier mugshot. Reporting breathlessly last week from the CMJ Music Marathon in New York, he tipped an awed readership to acts like ::- 'the best indie folk band nobody's heard of' - except, of course, all those who thronged The Enterprise in Chalk Farm recently where the Swedish 5-piece entertained heroically despite a partial power-out. Things like the gently rolling swoon of I love you (in with the arms) sounded just great in the streetlamp glow and the album Sologne fairly heaves with similar pastoral pop delights (Le fever, A band, etc)..."
Live: Loney, dear The Enterprise, Camden, UK: 06/11/2006 Live Review by Jim Wallis
8.7/10
Two chandeliers that have seen better days hang from the ceiling, either side of a disco ball shedding their light around the small room. The crowd that appreciatively watched openers Fanfarlo and sensibly retired to the bar downstairs for the god-awful main support duly returns. On stage, Swedish indie troupe Loney, Dear plug in laptops, mixers and keyboards.
Then, as the band is about to begin its opening number, the lights go down and the PA trips out- a power cut. Amidst the collective groans, the sound of an acoustic guitar and some hushed ’ahs’ emerges, as mainman Emil Svanangen swiftly instructs the audience on some rudimentary backing vocal accompaniment before singing out- ‘I’ve been watching you from the other side, I know you so well/ I’ve been dreaming of you from the other side, I know you so well’- the haunting lead track on the recently released album Sologne. Rarely have I felt so inclined to physical violence as while a group of middle aged women continue to chat inanely away during this, but fortunately a couple of fearsome scowls suffice and they shuffle to the door. As sound engineer and barman scurry about the stage hoping to rectify matters, Emil segues into another tune and, at the appropriate moment, the power returns and the band brings the song to a fleshed-out finale.
Thus far, a perfect script? Alas not, for the power cuts out again, not once but twice, before proceedings can fully resume. ‘This is what happens when you drive on the left hand side!’ quips Emil, his good spirits and face-of-a-bear endearing him to the crowd as he soldiers on with another acoustic rendition and increased audience participation, encouraging with ‘come on hotspurs!’ and ‘come on gunners!’ in the same delightfully accented voice as that with which he sings the songs. After sacrificing the laptops, which in retrospect seem hardly necessary, finally we are good to go.
Whilst Loney, Dear is essentially a one man band, the introduction of the four remaining instrumentalists takes these melodic tunes and marries them to subtle and interesting arrangements; for while Svanangen‘s songs are both catchy and affecting, his airtight and rhythmical band add an energy to the songs that isn’t captured in the same way on the home recording of his albums, making for a more engaging live experience. Acoustic guitar supporting a whispered voice that switches to a lithe falsetto brings to mind Sufjan Stevens, whilst the wordless choruses and broad soundscapes, particularly at the end of the set, smack of the Arcade Fire. Having seemingly perfected the art of the 30-40 minute toilet venue set, the band tread the fine line between performing a group of songs that has enough variation to keep your interest without sacrificing a sense of coherence.
After touring the country with fellow Swedes Peter, Bjorn and John last month (and also supporting one My Sad Captains), there have since been nods to Loney, Dear in The Fly, The NME, The Observer, The Times, hell, even in that excuse for journalism they call The London Paper, suggesting they are starting to garner the kind of media attention they deserve. That the tiny Enterprise was not packed to the rafters, though not too far off, is a travesty, for they surely won‘t be playing such intimate shows for long. Best of all, they have just been picked up by Sub Pop in the US (if that means nothing to you… it should) which will certainly raise their profile. Sologne is a fine record, but if Loney, Dear can commit their perfect live blend of song craft and energy to tape, they might just have a great record in them. You read it here first. Possibly. // Jim Wallis
NOV 2 Bowery Ballroom, 6 Delancey St 7 PM (Sub Pop)
Thank god the really obsessive Shins fans who sold out Bowery Ballroom last night don't listen to a lot of music that isn't the Shins. Otherwise it would've been way more difficult to sidle into the beginning half of the Sub Pop showcase to see who, though there are still two more nights of ehhh-level shows to judge on, were quite possibly the highlight of this whole crazy five-day affair: the overwhelmingly pleasant and kind of brilliant Loney, Dear. One thing should probably be mentioned first: Loney, Dear's oozing Swedishness, by which I mean that his stuff is consistently pleasant but has occasional dark undertones you're maybe supposed to pick up on, and it also has that laid back, soft-rock quality of upbeat pop songs with cool jazz chords woven in. They've also got a keyboard player that looks a little like Daniel V. from Project Runway, and a requisite female vocalist/ keyboardist/tambourinist who, while we're on the subject of Swedes, might be more attractive than all of Jens Lekman's backing band put together. Considering this band has had approximately zero exposure in the US so far (though there's a healthy three or four months of prime buzzing time before the record actually drops), and that they sound as if they've been playing together for years, it's entirely possible they'll come up from out of nowhere and knock everyone on their asses, or at least, just maybe, overshadow that Shins record that comes out around the same time. L-magazine NY
Ok sorry but she did look best of all of us in the pictures.
NOV 3 N.Y. 205 Christie St Stanton + WINDISH AGENCY PARTY 6 PM. "Loney, Dear - Live @ 205 (11/03) and White Rabbit (11/04), NYC Prior to Friday's show, I had only been familiar with the thrid Loney, Dear album "Sologne". With SubPop re-releasing the album stateside in February with a few additions, this was a chance for the band to showcase themselves and to get a buzz going. The band opened their CMJ stint with a sold-out showcase for the label, whom they were meeting for the first time. I did not have the chance to attend that show however, but caught the band over the next two days and did they put on a show! The Friday gig at 205 featured them playing a very uptempo set, especially compared to their recorded back-catalogue. The songs hit with a confident pop and swagger, whilst the band themselves were rather reserved, evening during rollicking versions of "The city, the airport" and "Warm, dark, comforting night". Saturday's show saw them in a more intimate performance, focusing on the softer side of things, including an absolutely gorgeous version of "I love you (In with the arms)". With "Loney, noir" seeing release this coming February, I'd expect Loney, Dear to be on everyone's radar for 2007, and if not — they should be. - Matt Giordano" itsatrap.com
6 PM (Windish Agency Party)
28th OCT. HELSINKI Tavasti
Med risk för att låta som en känd företrädare till mig så såg jag svenska bandet Loney Dear i Helsingfors och jag är... drabbad. Uppfylld. Mållös. Jag som knappt gillar livespelningar. Men herreguuud vilket jävla superduperüberkalasbra band. Jag går ner på knä för den bandbokare som lyckas få dem hit. ur XIT.
UK September w/PETER, BJORN & JOHN. 23rd Nottingham Liars Club@ Stealth,
24th Liverpool Bar Academy
25th London Dingwalls
26th Bristol Lousisana, 27th Brighton Sumo, 28th Derby First Floor club, 29th York Fibbers, 30th Glasgow ABC2. 2nd OCT 6 Music w/Gideon Coe. 2nd OCT radio XFM John Kennedy.
2nd OCT LONDON YE OLD BLUE LAST. 3rd OCT LONDON DUBLIN CASTLE.
11 July, a small gig at Mosebacke, Stockholm. Thanks for showing up y'all.
SMALL HIP SACRED CONCERTS with Oscar and Malin: 22 juni Jönköping, 25 juni Malmö, 30 juni Bjärka-Säby, 6 juli Sandvik. 7 juli Halmstad, 16 juli Älvängen, 20 juli Gullbrandstorp, 27 juli Rumskulla, 8 augusti Romelanda, 10 aug Kumla, 12 aug Vasa, 13 aug Söderköping.
17th of June. Back to Jönköping for a faboulous concert on the new-built bridge. 2nd of June. Aarhus, Denmark. A few good men. hard days. and i wont cause
anything at all. I am John. Trinidad and Tobago. Saturday waits. Carrying a stone.
The city. Ignorant boy. I do what i can. No one can win.
from GAFFA.DK: To stemmer, der byder sommeren farvel. Vel nok en anelse tidligt, Spot-vejret taget i betragtning, men lad os kalde det kunstnerisk frihed. Vel-drejet indiepop springer frem fra de mest utrolige steder. Fra alle sider. Hele tiden. Langt det meste er så luftigt, at det kun ganske kort lader sig mærke, før det forsvinder; sødt og banalt. Den vel-drejede indiepop, der i form af Loney, Dear er sprunget frem af Emil Svanängens Stockholm-lejlighed, er imidlertid tilpas bastant til at efterlade sig et mærke. Et rart og behageligt et af slagsen. Fem mand høj og iklædt afslappede smil besteg svenske Loney, Dear fredag eftermiddag Ridehuset. Skyerne havde desværre trukket sig sammen over festivalpladsen, og en kølig vind sneg sig ind mellem det spredte publikum. Alligevel var det soundtracket til en ubekymret sensommer, der blev præsenteret af det veloplagte band. En ubekymret sensommer, der dog på forunderlig vis emmede af en latent melankoli. En følelse af sommerens ende. Slutter sommeren nu? Netop det tvetydige og underfundige i den ellers lettilgængelige indiepop var, hvad der holdt skruen i vandet og interessen i hu. Det og så en overordentligt velfungerende vokalkonstellation: perfekt afstemte dreng/pige-arrangementer. Mindelser om Rhonda Harris. Og så alligevel ikke. Helt sikkert mindelser om en lykkelig sensommer. Loney, Dear er indiepop og folk. En snert af visesang, der på indbydende vis krydrer en ellers halvkedelig popsang. Loney, Dear er dobbelt-falset – både dreng og pige. Og det er faktisk rigtig tæt på at være rigtig godt. Koncerten i Ridehuset var til tider betagende (lang vokalbåret passage, mmm, lækkert!) og til tider forsvindende, som banal indiepop har for vane. Heldigvis var førstnævnte det, der fyldte mest i helhedsindtrykket, og Emil Svanängen fik vist, at han har både talent og charme. Fire kokkehuer fik han charmeret fra nærværende skribent. Jeg glæder mig allerede, til det bliver sensommer. Ubekymret, dog en anelse vemodigt. Af Mads Just-Olsen
28 MAJ STORANS KLUBBSCEN, GÖTEBORG
En ekvation som smälter hjärtan // av Mattias Agnesund
Konsert med Loney, dear på Storan i söndags. Detta var tredje gången jag hörde Emil Svanängen, men första gången med hans eget band. Efter att ha lyssnat intensivt på de fyra skivor han hitills gett ut - särskilt den blå och den svarta - var det roligt att höra låtarna live. Det är ett oerhört rikt och starkt låtmaterial som bandet har att ösa ur. Trots att flera paradnummer utelämmnas räcker det till en komplett konsert. Allt fungerar kanske inte lika bra som livemusik. När alla musiker hamrar på försvinner en del av de många fina små nyanserna i arrangemangen på skivorna. Ljudet var heller inte det bästa i söndags, det var ibland svårt att hålla isär de olika instrumenten i ljudbilden. Den oemotståndliga kraften i falsettrefrängen på The city, the airport var ändå en av kvällens höjdpunkter, men det mesta av magin kommer när tempot skruvas ner. Som i en finstämd Sinister in a state of hope tidigt i setet. Styrkan i melodierna bevisas när arret till den kanske mest välkända låten, I love you (in with the arms), reduceras till ett minimum, nästan a capella ibland, och det blir knäpptyst i lokalen (bortsett från några som babblar okänsligt i baren). Lower your head var en angenäm överraskning, med gospelpiano i början lyfte den här låten som den inte gjort för mig på skiva. Att konserten sedan avslutas med min favorit, likaledes gospeldoftande No one can win, gör att jag inte saknar bitterljuva Take it back och annat som jag ser fram emot att höra nästa gång. En recensent skrev att Loney, dears musik är inåtvänd och det stämmer så till vida att den utspelar sig i ett närmast romantiskt känsloregister, där jaget släpper alla försvar och ber brinnande böner om kärlek. Jag skulle vilja kalla det för ett slags musikalisk centrallyrik, där poesin inte främst finns i texterna utan i arrangemangen där teman varieras med både kompositörens matematiska precision och skaldens intuitiva ingivelse. Det är en ekvation som smälter hjärtan. http://agnesund.blogspot.com
Hard days - A few good men- And i wont cause anything at all- I am john - Sinister- Saturday Night- Trinidad and Tobago- Carrying a stone - The city - Ignorant boy - I do what i can. Extra : Lower your head, Over the mountain, I love you. No one can win.
26 MAJ POPAGANDA, STOCKHOLM. Loney played with the NINER. Songs: A few good men - Hard days - And i wont cause anything at all- I am john - Trinidad and Tobago- Carrying a stone - The city - Ignorant boy - I do what i can - No one can win . extra : Saturday Night
19 MAJ ÖREBRO. FOLKETS HUS. (duo)
I was only going out (working name) new. I climbed a tree (wrong name) Sinister/State of hope (strange name) Hard days (missing ending of name) Trinidad and Tobago (strange name) Saturday night (Partly wrong name) I am john (good name) Don't use harsh words. Shivering green In with the arms. The meter marks ok 70 persons in the audience. Median age 17
5 MAJ LINKÖPING (duo).
Don't use harsh words. new.
28 APRIL UPPSALA.
Extranumren inleds med en kort, halvdan version av "I will call you lover again" med Emil vid keyboarden och lite lätt komp. Jag hade hellre sett den i en magnifik fullbandsversion men en liten version är bättre än ingen version alls, särskilt när vi pratar om bandets i särklass bästa låt. (Okej, jag erkänner. Jag fick syn på Emil innan spelningen och önskade den låten. Han sa att dom inte övat in den och kunde inte lova något. Så jag är tacksam att jag alls fick höra den. Fantastisk låt! Ni måste lyssna på den.)Till sist måste jag bara tillägga hur roligt det är när klubbarrangörerna står framme vid scenkanten och är bland dom som dansar och sjunger mest av alla och man förstår direkt varför de har en klubb. Mer sånt!
Maria Nilsson
MARCH 16 SXSW AUSTIN, TEXAS @ The Drink, 325 6th St. Austin TX
MARCH 17 SXSW AUSTIN. Friday March 17, 01:45 PM, VICE PARTY @ VICTORY GRILL 1104 East 11th Street, Time TBA
MARCH 17, Backup band for Nicolai Dunger. 18th floor, AUSTIN, TEXAS
MARCH 18 CBGB'S SATURDAY 10:00 PM @ CBGB's, 315 Bowery, New York, NY. "Loney, Dear's Emil Svanängens brought along four bandmembers for this show--a happy medium, considering that the (shakily-Englished) Swedish Showcase press packet made a point of explaining that Loney, Dear's roster ranges from nine all the way down to Svanängens alone. The opening of Loney, Dear's set was marred somewhat by a pair of loud, obnoxious Americans immediately in front of Svanängens, but they slunk away after he kicked their beer off the stage with a booted foot. (Svanängens did not seem disturbed by the group of loud, not-quite-as-obnoxious Swedes standing just as close). Loney, Dear quickly got into the swing of what would prove to be the strongest set of the night. Svanängens' songs were more varied and less derivative of similar artists than any of the other Swedes on the bill and were perfectly overlaid with his clear tenor, which at times might resemble the Counting Crows' Adam Duritz' voice if Duritz were an order of magnitude less whiny and bland. Rarely coming at the audience with an aggressive musical assault, Loney, Dear instead drew in the crowd with plaintive subtlety. "I Fought The Battle of Trinidad and Tobago", from their recently-released album Sologne, was a repetitive but hypnotic and pretty high point of the show, as was "I'm John," which was built around an amazingly beautiful background vocal. "The City, The Airport", a poppy paean to pulling out of an urban center for greener pastures, built to an exulting climax that left the Swedes in the crowd (and hopefully a few New Yorkers, too) wanting much more." indieworkshop.com
MARCH 16. SXSW Austin Thursday 1 PM @ Nudie Jeans/Woody West Showcase Cream Vintage 2532 Guadalupe Austin, TX 78705.
9 FEBRUARI. LINKÖPING (S), HERRGÅRN . Sinister/State of hope!!
Ett alldeles för kort besök För de flesta band brukar dryga 25 minuter var en lagom lång spelning för att minnet av den inte ska besudlas av tankar om att det var för varmt, för trångt, eller kanske tom långtråkigt. Det finns dock ett fåtal band som man bara vill ska fortsätta med en låt till. Och en till och en till. Loney, dear. Världens bästa största minsta band. Emil Svanängen är solen och runt honom finner man ibland fem och ibland nio planeter. Det är sant att de inte är helt tajta på HG:s scen men vad gör väl det när när de har fantastiska små men stora låtar som Sinister/state of hope, The city the airport, I do what I can, And I wont cause anything at all och I am John i bagaget? Symbiosen av det lilla och det stora är symptomatiskt för Loney, dear. Ibland är de många på scenen, ibland är de färre. Låtarna är orkestrala men minimala, lågmält poppiga men studsigt dansanta. Missade ni spelningen eller hade ni inte råd att köpa alla skivor efteråt? Det finns fortfarande chans att göra bot. [...]
foto: Oskar Gyllenswärd
26 FEBRUARI SÖDRA TEATERN, STOCKHOLM. SOLD OUT!
Nils Hansson /Dagens Nyheter Hur många medlemmar har Loney, Dear? Och hur många skivor har de gjort? Två enkla frågor som är ovanligt svåra att svara på. Dels för att Loney, Dear på skiva är Emil Svanängen ensam, även om han hittar på diverse musikernamn för att dölja det. Dels för att han i snabb följd har gett ut fyra album på cd-r, varav det tredje just har kommit i nyutgåva på riktigt skivbolag (visserligen hans eget) och det första i en nyinspelad \"redux\"-variant. Det är inte så man normalt gör i pop-Sverige. Hans uttalade ambition är att ge ut två album per år och att bygga upp en publik först, innan han börjar tacka ja till erbjudanden från branschen. Vilket ser ut att redan ha lyckats, att döma av söndagskvällens stora och stormande entusiastiska publik. Och på scen blir Loney, Dear ett riktigt, komplett band. Vill det sig väl är de - som nu - hela nio personer, inklusive tre blåsare och en sjungande tamburinflicka. Som spelar så lyhört och flexibelt och finstilt och storslaget att man inte vill tro annat än att det handlar om ett band som har gjort allt tillsammans sedan mellanstadiet. Snarare än det aktuella hopplocket av barndomsvänner, frikyrkomusiker och medlemmar från nyjazzbandet Oskar Schönning. Men musiken är modern indiepop, som hela tiden slits mellan längtan att prata vemod med små bokstäver och lusten att blomma ut i de mest grandiosa popfyrverkerier. Med arrangemang som skiftar fokus hela tiden, fulla av små körer, handklapp, visslingar, påhitt. Samt ett klädbyte för hela bandet. Ändå handlar allt i slutändan om Emil Svanängen [...] och hans älskansvärda sånger, som utan att egentligen likna band som Grandaddy, Mercury Rev, The Hidden Cameras eller Belle & Sebastian ändå gärna för tankarna dit. Kanske just för kombinationen av skör, artistisk känslighet och en sorts pojkaktigt storhetsvansinne i perspektiven. Någon småskalig gör-det-självare låter han minst av allt som.
Det är säkert tio år sedan jag tänkte på Elida senast. Men Loney, Dear i full sättning får mig att gräva upp det där gamla minnet. På Södra Teaterns stora scen kommer musiken svävande, ömsom tveksamt, ömsom i sprakande gospelarrangemang. Emil Svanängen smyger sig på låtarna, långt från mikrofonen. Prövar rösten, hör klangen i rummet. Anfaller mikrofonen. Åttamannabandet faller in, nynnande, visslande, jublande. Kanske är missionsreferensen endast ett resultat av mina fördomar mot Jönköping. Men gospeln, den finns här, tydligt. […] Södra Teatern är fullsatt och publiken är stillsam och vördnadsfull. Att sitta på numrerade sittplatser känns vuxet, lite på samma sätt som att 'Sologne' enligt Emil Svanängen nu finns på 'vuxenvis' - utgiven på riktigt, med tillhörande distribution. Emil spelar fortfarande in alla instrument själv, men förbi är de dagar då Emil i sin ensamhet satt och vek kartongfodral till sina cdr-släpp. Men jag är inte säker på att Loney, Dear gör sig bäst på vuxenvis. Kanske på skiva, men inte på scen. Det är något som går förlorat när en nyfrälst publik inte står på tå, tryckta mot andra tindrande fans och känner varandras varma, öldoftande andedräkt och de gemensamma applådernas vibrationer. Men Loney, Dear gör sitt allra bästa ikväll och för att vara en debuterande artist har Emil Svanängen ett imponerande antal låtar (som till och med räcker till hela tre inrop i slutet av konserten). Vi får höra merparten av låtarna från nysläppta 'Sologne' (skriven och inspelad 2004) samt både nyare och äldre material. Stunsiga 'The City, The Airport' glider snyggt över ett tyst mässande i 'Ignorant Boy, Beautiful Girl' från 'Citadel Band LP'. Strålkastarnas blå ljus flödar över fonden och tillsammans med det suggestiva nynnandet får det scenen att bli till ett magnifikt tempel. I övrigt är ljussättningen inte mycket att hurra för, det är svårt att ens se om Emil blundar eller sjunger med öppna ögon. Halva hans ansikte ligger i skugga, ögonen är två oändligt svarta hål. Sveriges samlade och mest såriga vemod täcker scenen tillsammans med en ensam Emil under 'Won't you do' och det är så vackert att jag under en längre stund måste fixera en scendetalj för att inte börja gråta. Bland annat 'The Battle of Trinidad & Tobago' och 'Where are you Go Go Going to' bär oss genom konserten. Bandet hinner mirakulöst med ett klädbyte. Det funkar bra, och det enda missödet tycks vara att Emil råkat knäppa sin skjorta lite galet. Han berättar obekymrat om skjortincidenten och mellansnacket fortsätter att vara naturligt och avspänt. Musikaliskt fungerar det i stort sett lika bra, men en fälla tycks vara en viss likriktning i arrangemangen. Det är lite för ofta som ett låt börjar med skör och känslosam sång och sedan (via pumpande blås) slutar i ett crescendo med vrål istället för sång. De där vrålen med tillhörande studsande känns ärliga och spontana, och visst är de energihöjande. Men till slut en aning förutsägbara. Jag tror att Emil Svanängen har mer än så att ge. En magnifik 'I Love you (In with the Arms)' med en fullkomligt närvarande Emil Svanängen avslutar kvällen. Killen som säljer skivor vid utgången är långt ifrån sysslolös efter konserten. / SARA AXELSSON
Alla foton från Södran teatern av Torbjörn "Tubis" Persson, ROCKFOTO.NU
Det känns inte som en slump att Johnny Cashs skiva med tolkningar av gamla läsarsånger rullar i stereoanläggningen innan Loney, dear (Emil Svanängens alter ego) äntrar Nyfikets lilla scen. För när Emil Svanängen kliver upp på scenen tillsammans med körtjejen Malin Ståhlberg känns det som om vi har blivit inbjudna till Emils vardagsrum. Det är strearinljus överallt och på scenen är det trångt med kandelabrar och en trearmad golvlampa. Innerligheten och det avskalade från Cash späds på med ett helt nytt och eget uttryck från herr Svanängen. Publiksorlet, som gav den tappre Mathias Johansson lite problem, lägger sig snabbt när Emil Svanängen börjar med ett stillsamt gitarrdriv. Inte ett ord och Loney, dear trollbinder sin publik i ett ögonblick. Den vemodiga tonen i låtarna backas hela tiden upp med finurliga melodier. Ofta bärs låtarna fram genom sångröster i stämmor från Emil och Malin. Det stillsamma trallandet säger mer än massa ord. Det kanske låter svårt och introvert med det är det inte. Konserten genomsyras av en oerhörd värme och eftertänksamhet, ett pefekt inslag i din stilla väntan på advent. Man kan nästan se snöflingorna sakta dala ner från skyn utanför fönstret och lägga sig på granen med den nyuppsatta ljusslingan, samtidigt som Loney, dear bildar ett fantastiskt och psalmdoftande soundtrack. Loney, dear spelar sånger från olika skivor som han har spelat in i sin studentlägenhet i Bromma eller i källaren hos sina föräldrar. Mellansnacket är näst intill obefintligt. När Emil lägger ifrån sig gitarren och sätter sig vid pianot, som inte får plats på scenen, får melodierna ytterligare ett uppsving. Mycket tack vare körtjejen Malins utmärkta sånginsatser. När Loney, dear annonserar sin sista låt för kvällen skriker en kille att han vill höra The city, the airport. Givetvis får han höra den och lika självklart är det att det även blir ett extranummer som kanske är kvällens bästa låt. Många i publiken sitter med slutna ögon i den trånga och varma lokalen. Men de sover inte, de njuter. WILHELM BLIXT JönköpingsPosten den 28 november 2005.
18 NOV PUSTERVIK GÖTEBORG. Reportage från musikenligtjerry.blogspot.com
Ibland tar slumpen över och styr mig rätt. Igår var en sådan magisk natt. Nya varma skor och vinterns första kalla, klara natt. […] Det som sedan hände kan beskrivas som känslan när du möter någon som du inte träffat förr men allt stämmer från början. Nyförälskelsens första ljuva sekunder. De få minuter då du känner dig odödlig och morgondagen inte finns. Stunden när alla är ett. […] det är i de lite mer lugna låtarna som man verkligen hittar Loney, Dear. I en av dem börjar jag sväva. Redan under låtens första sekunder. Jag känner inte golvet mer, väggarna försvinner. Hela den kalla, klara Göteborgshimmelen uppslukar mig och jag blir ett med stjärnorna. Nammmanamma nammanamma.
Det är den vackraste sång jag hört. En vaggvisa för vuxna betongsjälar. En tröst för alla som missat vagnen hem. För alla som får gå själva på bio. Sången som en flicka på Hisingen skulle behöva höra just nu. Nammmanamma nammanamma. Jag grät igår med under "Ignorant boy, beautiful girl". För jag vet att jag måste ta farväl av den stunden. Allt annat kommer annars att upphöra, jag kommer inte att få ro. Jag måste släppa den låten. Men det går inte. Nammmanamma nammanamma. Inget kommer mer att bli sig likt. / Jerry
5 NOV. KLOSTRET.
21 OKT KB MALMÖ. Ola, Emil, Samuel, Oscar, Malin, David, Filiph. Fem dearheads åkte från Linköping bara för att höra oss. vackert.
Låtlista: I love you. A few good men. I am John. No one can win. Carrying a stone. Where are you go go going to? Trinidad and Tobago. The city, the airport. I do what i can.
20 OKT Kägelbanan, STOCKHOLM. Emil, Malin, David Lindvall, Nils Berg, Samuel, Ola, Filiph Antonsson tonmästare.
30 SEPT Andreas kyrka STOCKHOLM. solo fast med samuel. stor nervositet.
20 SEPT LANDET, telefonplan. antagligen publikrekord i tät kamp med Laleh/Marit tidigare 2005.
4 SEPT (solo) Linköping, Skylten med Second Language/Left handed mfl.
Foto: Torbjörn "Tubis" Persson. Accelerator The Big One 2005
19 AUGUSTI EDGEFESTIVAL UMEÅ. Lokala tidningen skriver. "Det borde vara olagligt att inte gå och se Loney, dear imorgon klockan 22"
11 AUGUSTI. Speaktältet i Örebro. Emil och Samuel.
21 JULI TRÄSTOCK. SKELLEFTEÅ. / dubbelkonsert med SCHÖNNING.
8 JULI ELDSBERGA, HALLAND (solo) Fin spelning solo. Samma dag som: Stockholm/Bromma 6:45 Gränna 10.30. Halmstad 14:00. Oskarshamn 19:50. Visby 23:55. 1000 km på en dag. Rekord.
22 JUNI SÖDRA TEATERNS BAR. Det roligaste jag gjort. Har blivit ombedd att ändra åsikt i frågan. Tror att sanningen är att det var väldigt roligt efteråt. Cornelisrummet och Mosebacke 30 maj resp. 14 feb 2005 är roligast ska det vara. Landet är ju ganska roligt också.
Malin i 3216 sista skälvande dagarna. mars 2005.
13 JUNI SÖDER. Emil och Oskar Schönning samt oskars prao.
11 JUNI UGGLAN. (!!!!) Om ugglan haft tak, hade det lyft av ljudet.
30 MAJ Cornelisrummet, Mosebacke. En otrolig kväll. Alla kom och gjorde det till en fantastisk tillställning. Kopptrumpet, klarinett, emil, samuels orgel och oskars kontrabas. Uruppförde SINISTER/STATE OF HOPE, I AM THE ODD ONE, GREKERNA (nästan). Övriga sånger, SATURDAY NIGHT, NOONE CAN WIN HERE, GREAT LAKE, I DO WHAT I CAN, CITADEL, IN WITH THE ARMS och kanske någon jag glömt.
22 MAJ HORNSTULLS MJÖLKBAR (trottoaren) Emil, Emil, Oskar, Nils, Malin och Thomas. gäst: Sebastian Voegler (hands)
Lägg särskilt märke till... 6 MAJ LANDET TELEFONPLAN 21:30 / SJÖHÄSTEN 23:30. 9-mannaband Gjorde alltså två gig samma kväll för fulla hus. Nils, Samuel, Thomas, Emil, Oskar, Oscar, Emil, Malin och Ola. Sånger från Loney, Noir framfördes bland annat. En modern klassiker! 4 MAJ, FOLKETS HUS ÖREBRO 3 MAJ KAFE 44. Uruppförande av 'Saturday Waits' 30 APRIL Malmö. Emil, Oskar, Malin, Samuel och Ola. 16 APRIL Huskvarna. Emil 3 APRIL Örebro 2 APRIL Linköping. Emil, Ola, Samuel, Oskar, Malin 2 MARS Örebro.
14 Februari Det blev ju bra till slut. Började med "I love you". Bäst (och roligast var The city, the airport. Stans finaste blåssektion med klarinett, basklarinett, trumpet (baritonsaxofon) och namanama-kör i ett. Spelningen annonserades som; "Vi kommer att ha en aftonkonsert på Mosebacke. Kommer förhoppningsvis att bli i lite Understan-anda med lite mer akustiska instrument och svala sånger med klarinett." sånger: I love you (in with the arms). Where are you go go going to? The city, the airport. Ignorant boy, beautiful girl. I do what i can. Warm, dark comforting night. Minnet sviktar.
Foto: Emmanuel Ingelsten
15 JANUARI 2005. Tanto, Stockholm. Vi klämde sju låtar på 24 minuter, bara snabba som utlovat och det hela var riktigt jobbigt på de flesta plan. Lite jobbigt överlag och, jag svimmade i en sekund på sista låten.
ANNO 2004.
NOVEMBER 19 /// OSAKA vs TOKYO ///
OKTOBER 2004. Totalt meningslös "bransch"-spelning. Lovade mig själv att aldrig mer spela för "nissar"
SEPTEMBER 19 /// UNDERSTANFESTIVALEN ///
w/ Oskar Schönning (the band). Plats: tågtunnel under SÖS.
foto: Kristofer Bohlin 2004.
2004 september 4 /// Hemmahosfestivalen
2004 juli 24 /// En ljummen i gräset-festivalen
2004 juni 19 /// Trädgården, Sthlm (w/ First Floor Power)
2004 april 23 /// Kulturhuset, Jönköping
2004 mars 27 /// Huskvarna Folketspark (w/ Broder Daniel)
2004 februari 13 /// P3 popstad2004 i jönköping.
23 januari 2004 på debaser. 1 over the mountain 2 half the man 3 hold me like your never held me before 4 lower your head 5 carrying a stone 6 warm dark comforting night 7 i lose it all
Foto. Ola Elmqvist
6 Februari 2004. Musikcirkusen Allt Kommer Bli Så Bra. Känns i märgen. 1 over the mountain 2 half the man 3 hold me like your never held me before 4 lower your head 5 carrying a stone 6 warm dark comforting night 7 i lose it all
14 NOV 2003. NORRKÖPING
11 nov 2003 på kafe 44. Vikarierande David Lindvall, Jonathan Johansson gästade.
OBS! TRE I RAD. Cafe mix - Musikmuseet februari 2003. 1 här var det varmt och gott 2 here come the lonely ones 3 naiv.super 4 your time's to come 5 slow day 6 carrying a stone 7 hold me 8 i lose it all. ANDERS ANNERSKOG!
Cafe mix klubb knaster mars 2003 - 1 här var det varmt och gott 2 here come the lonely ones 3 naiv.super 4 your time's to come 5 slow day 6 carrying a stone 7 hold me 8 i lose it all
Cafe mix klubb softore april 2003 - Fortfarande samma låtar; 1 här var det varmt och gott 2 here come the lonely ones 3 naiv.super 4 your time's to come 5 slow day 6 carrying a stone 7 hold me 8 i lose it all
